Elworth, Kerstin: Det är bara samer och nybyggare i Lappmarken som är laestadianer. Tror vi. Kyrkans Tidning 7/2001.
Men det är fel. För numera finns de största församlingarna i städer runt hela Norden. I Knivsta utanför Uppsala, byggdes ett nytt bönhus för två år sen. Nästan varje söndag samlas här ett par hundra västlaestadianer – "den gamla laestadianska församlingen" – till gudstjänst. För en tid sen firade man också nattvard för första gången, med lekmän som förrättare.
Förra året hyllades grundaren Lars Levi Laestadius från alla håll. Men om han levat i dag skulle han säkert ha fått löpa gatlopp i media för sin kritik av kyrka och samhälle. Det tror östlaestadianen Maj-Lis Palo i en ny bok. Västlaestadianer bryter ny mark
Gudstjänsten under storsamlingen i Knivsta bönhus är märklig på många vis, gammaldags, tung och gripande. Alla kvinnor har långt hår och sjalett knuten under hakan, många av männen bär svart kostym och vit skjorta utan slips.
– Men det är väl inte det viktigaste! säger en ung kvinna förebrående efter gudstjänsten. Det här med hår och sjalett och inga smycken och vita skjortor – varför måste du skriva om det?
Naturligtvis är det inte det viktigaste. Men det är det första man tänker på när man ovant deltar i en västlaestadiansk gudstjänst. Man kan inte hjälpa det. Man tycker sig ju se en gammal tavla och den vill man berätta om. Eftersom vi nu inte får fotografera inne i bönhuset! Lite av bildförbud präglar fortfarande rörelsen, sägs det.
De unga mammorna som springer ut och in med sina babyar, det vore fina foton. Eller de tolv-åriga flickorna som kanske bär sjalett för första gången och som knyter och knyter om igen. Småflickor i långa flätor på bänken bredvid tittar beundrande på. Snart är det deras tur!
Gud låter sina trogna här allt gott av nåd erfara. Psalmerna ur 1937 års psalmbok ljuder långsamt, ja, nästan släpigt. Först blir man otålig men snart lär man sig att vila tungt i tonerna. Så skola vi med gott behag dig sjunga på den stora dag, som vi med fröjd förbida.
På podiet sitter åtta allvarliga män i två rader. De bär svarta kostymer och bländvita slipslösa skjortor. Det skulle också vara en vacker bild med männen under det enkla träkorset i fonden. En av dem läser nu, som brukligt är, en av Lars Levi Laestadius predikningar.
Det är Håkan Gustafsson som predikar. Han kommer från Gällivare där han är kommunens miljö- och byggchef, förutom predikant i väckelsen. Nu talar han om människans vägval i livet, om den breda och den smala vägen och om den vida och den trånga porten och om huset som är grundat på hälleberget.
– Det är ju så att man inte gärna talar om döden och evigheten i dag och om man gör det då vill man ha en sådan himmel dit alla kommer. Och det är förvisso Guds vilja att alla ska bli saliga men nu gick det ju så olyckligt att syndafallet inträffade. Man kan inte med egna gärningar nå saligheten utan allenast genom att komma till ett sant syndamedvetande som leder till bättring och så till salighet. – Den trånga porten är att orka tro att detta gäller just för mig, att Kristus tagit på sig mina stora synder och att Gud genom sin helige Ande öppnat trons dörr.
Orden ljuder långsamt och lite sjungande, med "predikoröst", och varje mening översätts till finska så man hinner tänka på betydelsen.
De många barnen sitter stillsamt i bänkarna, några ritar eller leker stillsamt, godispåsar prasslar.
När det är dags för nattvard förklarar Håkan Gustafsson:
– Vi skall i afton för första gången här i vårt eget bönhus i Knivsta fira denna dyrbara måltid till trons styrka och stadfästelse och på ett synbart sätt få mottaga Herrens kropp och blod. Det torde vara känt för alla kristna varför det blivit så att vi tvingats ta sakramenten i vår egen hand. Vi sörjer över det men vi ser ingen annan möjlighet.
Nu blir de bildmässiga scenerna täta, det som man skulle vilja föreviga på foto och visa för andra. Bröder och systrar omfamnar varandra, ber om förlåtelse och får av varandra höra att de ska "tro sina synder förlåtna i Jesu namn och blod".
En av predikanterna läser nattvardsbönen och instiftelseorden varefter alla i god ordning efter uppgjord plan går fram till nattvardsringen och faller på knä. Predikanterna celebrerar, duklag efter duklag, säkert är det 300 personer som tar del.
Efteråt är det kyrkkaffe. Det är trångt mellan borden, köerna långa. Ungdomarna står i klungor och pratar. Småbarnen springer runt, runt. Kvinnorna har dragit ner sjaletterna så de hänger som kransar runt halsarna. Alla är väldigt snälla, också mot den som ingen sjalett har burit.